Det slog mig stenhårt idag, efter duschen imorse när jag kollade mig själv i spegeln - jag är vuxen nu. Inte ett barn, inte en tonåring, vuxen. Armar, ben, kropp, ansikte, allt så proportionerligt. Det är så ovant att se allt så "färdigvuxet". Såhär kommer jag se ut nu. Min kropp kommer inte ändras mer. Mer än att jag blir tjock/smal, såklart.

Och kanske ser jag ut som en vuxen, men jag känner mig verkligen inte som en. Det känns fortfarande som om jag sitter hemma hos mamma och pappa i min sackosäck & spelar Mario World på mitt Super Nintendo. Och jag kan riktigt höra hur Barbro ropar in oss till middagen. "Varsågoodaaaa!"

Räkningar. Hyror. Jobb. Känns som om det var igår min största oro var huruvida man skulle hinna cykla ner till skolbussen vid trevägskorset. Eller om man skulle göra mamma upprörd när man ljudligt spelade fotboll på övervåningen med syskonen. 

Jag är en ganska omogen person till sättet och min humor är gränslöst barnslig. Jag ser inte mig själv som 24 år gammal, som måste skrapa rutorna på bilen innan jobbet, som varje dag får fundera över vad jag ska laga för mat. Jag ser mig själv som barn, som fortfarande beundrar varje steg min mamma och pappa tar och som tycker tecknade filmer och Mario-spel är något av det bästa som finns.

Det är tur att jag har hittat en sambo som är lika omogen och knäpp som jag. Runt honom kan jag vara mig själv; ett förvuxet barn.

Bajs.